emma

Att ett enda ynka litet datum varje månad får det att svida lite extra i hjärtat varje gång..
Att ett datum kan framkalla såna ångest känslor.. man vill inte behöva känna nåt. men det är oundvikligt.
Och det datumet är den 29:e. För idag är det den 29 oktober 2009.

Det vill säga 18 månader sedan du togs ifrån oss robert, min älskade tvillingbror.
18 hela månader sedan jag såg dig sist. sedan våra blickar möttes för sista gången.
Idag är det 18 månader sedan du tog ditt sista andetag på jorden.
18 månader sedan du fanns med oss.

Jag minns fortfarande dagen som om det vore igår.
Den 29:e April 2008, solen skiner, blå himmel.. Jag står vid kassan på Café skagen i jakan.
beställt blåbärspaj och kaffe för att jag sedan ska sätta mig ute i solen på min lunch.
så får jag det där samtalet när jag precis ska betala. Jag minns att jag blir smått irriterad för att jag har fullt upp och känner mig stressad.
svarar lite nonchalant, och förstår först inte vem det är. tror någon "gubbe" ringt fel.
sen hör jag orden: är du robert syster? robert har varit med om en bilolycka..
det var roberts chef på jobbet.

jag tappar all luft. går ur kön, släpper allt. tårarna börja rinna..
jag är helt tyst i luren, får inte ur mig ett ljud.
sen lyckas jag klämma ur mig med gråten i halsen: hur mår han?

och livrädd för att få höra svaret.. jag var så rädd över att få höra något jag inte klarade av.
 han svarar bara, jag vet inte. vi ber till gudarna att han klarar sig.
jag försöker ringa pappa, han svarar inte för att han sitter i ett möte. Försöker ringa mamma, hon svarar inte heller.. ringer om och om igen. och syster kunde jag ju inte ringa. för hon var på lanzarote.
tillslut svarar mamma. jag gråter hejdlöst.
allt jag ville var att komma till sjukhuset så fort som möjligt för att få vara med robert. så han inte skulle känna sig ensam eller rädd.

tanken av att robert låg där på vägen i över 2 timmar, fastklämd.
Och under den jävla tiden står jag på jobbet glad och helt ovetandes av att min bror ligger och kämpar för sitt liv för att överleva.

Jag och mamma får skjuss in till sjukhuset där han flögs in med helikopter. 
Då säger dom att han ligger under operation så vi får ett privatrum sålänge där vi blir uppvaktade av sköterskor.

när dom sa att han ligger under operation kände jag att det är ju posetvit iallafall. då lagar dom honom. då kommer han bli bra. han är väl omhändertagen.

läkarna kommer in i vårt rum, sätter sig ned. tittar oss i ögonen.
börjar berätta att robert var väldigt skadad när han kom in.
Att dom hade förberett det bästa teamet för att robert skulle komma.

Men jag var inte intresserad vid tillfället att höra vad robert hade för skador. Jag ville veta NU på en gång hur robert mådde.
och då ger dom mig det värsta beskedet en människa någonsin kan få.
Ena läkaren säger: Vi gjorde allt vi kunde, man han klarade sig inte.
Hans hjärta slutade att slå under operationen. 16:26 var det klockslag att slog sitt sista hjärtslag.
Och olyckan inträffade vid 12:05 på förmiddagen.

Hela min värld kändes som att den rasade samman.
Jag minns att det första jag sa var:
- okej, amen då är det inte robert!!!!
då har ni tagit fel, då är det inte robert!

lärkarna frågar mig och mamma om vi ville gå in till robert och träffa honom.
då säger jag - nej, vi måste vänta tills pappa kommer. och gå in tillsammans.


Pappa visste ingenting, vi hade fortfarande inte fått tag på honom för att han satt i möte.
men tillslut fick vi tag i honom. vi berättade självklart inte då vad vi visste.
utan vi ville bara att han skulle ta sig in säkert och få beskedet tillsammans med oss.

Jag tror jag gick ute på parkeringen i en eller två timmar. grät inte, sa inget. bara gick fram och tillbaka.
rökte som aldrig förr. rökte upp två paket på raken. väntade bara på pappa.
telefonen ringer, mina vänner vill veta hur det har gått. finner inga ord.. säger bara ehh ehh ehm.. hela tiden i luren.

tove, emelie och micke dyker upp. jag får syn på dom.
är helt lugn, gråter inte. säger inget.
dom står där med hoppet i blicken och frågar hur det har gått.
jag säger bara -ehhh. . . .  vet inte hur jag skulle formulera mig.
jamenar, hur kan man någonsin försöka formulera sig så milt som möjligt när man ska ge ett såndant besked till roberts nära och kära..
jag sa:
-det gick inte så bra.
dom gjorde allt dom kunde, men han klarade sig inte.

tove skriker chockerande: skojar du med mig? du skojar?!
emelie skriker och faller i gråt .
mickes blick blev alldeles tom. han vänder bort blicken. gör inte en min, och går bara därifrån.
jag springer efter och kramar om honom och sen går jag in på sjukhuset för att pappa hade kommit.

När jag kommer in har pappa redan hunnit få beskedet.
Jag har aldrig sett min pappa gråta så. så hjälplöst och så förtvivlat.


vi går in till robert tillsammans.
jag förstår inte att det är min egen bror. den glada härliga robert som vi alla känner som ligger där.
tänker inte gå in på nå fler detaljer.

dom stunderna jag satt med robert efter olyckan fattas ord för att beskriva.

Du blev 19 år, 4 månader och 12 dagar gammal. Så länge fick vi ha dig i vårt liv.
Och lika smärtsamt känns det för var dag som passerar utan din närvoro. din blick. ditt leénde,
din röst..

Du lämnar ett sådant enormt tomrum efter dig robert. så du kan inte förstå.
Saknar klampandet i trappan här hemma, man visste alltid om det var du.
Saknar hur ytterdörren slogs upp eller igen, man visste alltid om det var du.
Saknar dunkandet från baslådan i din röda bil när du kom farandes utanför.
man visste alltid om det var du som kom.

Det var alltid så självklart för mig att du alltid skulle finnas vid min sida genom livet,
när jag gifter mig så skulle du stå där. lyckligast av alla, bara för att du visste att jag var lycklig.
När jag kommer få barn, skulle du vara så hängiven till dom. Du skulle vara den roliga och skämtsamma morbrorn. Och även så överbeskyddande också, givetvis.

För beskyddande, det var du minsann. Du ville alltid kolla att allt var okej, och att jag mådde bra.
ville hemskt gärna hämta mig överallt och skjussa hem mig. Bara så att DU skulle slippa tanken av att jag var ute själv.

Du finns alltid med mig robert, du är min andra halva och kommer alltid förbli det.
Det går inte en dag utan att du finns i mina tankar. någon behöver bara säga något eller att jag ser något som påminner om dig. du är överallt.

with every heartbeat..


Älskar dig / din tvillingsjäl £