emma

vi sitter första kvällen tillsammans i min lägenhet
båda är så lyckliga över att vi delar det här tillsammans.

sålänge vi har varandra,
så kännner vi båda.

nu får det vara nog. starkaste vänskapsbandet någonsin!


josse säger:
" jag kan inte jämnföra det jag kände för robert och det ni behöver leva i nu.
men jag känner en tomhet som inte kan beskrivas.
jag kände att den sorgen jag går igenom nu alltid kan jämföras med tomheten ni känner."
Här sitter vi nu i Emmas nya lägenhet och har under flera timmar pratat om victor och roberts bortgång och alla känslor efter det..
Vi har inte kommit fram till någonting. varför hur..
jag kan inte sätta mig in i emmas situation för alla minnen dom delat enda sedan dom var små till för ett år sen.
Jag kan inte tänka mig hur det känns att ligga om kvällen och tänka tillbaka på alla minnen och aldrig kan uppleva tillsammans igen, men jag tänker också på dom få minnen jag fick med victor och alla de minnen jag hade kunnat få men aldrig kommer att få.
Och inget av dom gör ondare än det andra, att ha så mycket minnen och att aldrig kommer  kunna få."

emma säger: "du är mina styrka, måtte du aldrig lämna mig.
vi måste klara oss, vi har ju klarat oss än sålänge, och då är det inge underdrift på hur mycket få har fått kampas mot.
nu vill jag bara att vi ska dricka ett glas vin ihop och försöka njuta av dom ljusa stunder i all dess mörker.
vi vet hur det är. tomhet och sorg har blivit en väldigt välbekant känsla. sorgligt nog.
men sålänge jag har dig så är jag inte ensam. älskar dig. "


Att vi två så unga människor på 20 år ska behöva gått igenom såhär mycket.
och att endå tvingas leva för varandra. man kan ju inte ge upp.
att förlora så många nära som man älskar.

många  genomlever sin gammelmormors bortgång. men det är ju endå rätt generation.
allt är en sorg. men vissa sorger är lättare att acceptera än andra.


jaja det lilla gnutta ljus vi har i all dess mörker är ju att vi har varandra iallafall.

/josse och emma <3