emma

när man var liten, eller bara för ett par år sedan så tyckte man ju att livet var så härligt..
det hemskaste som kunde hända var väl att man började bråka med en vän eller
att någon fest spårade ur men inga större problem än så..
men annars så var faktiskt livet rätt så härligt, fester, skratt, kärlek, vänner, sommar, sol, frid och fröjd.


vad hände egentligen?

när gick allt så himla fel?

jag förstår inte hur livet kunde få en sån här olycklig vändning.. 
i alla fall inte hur det kunde va mitt liv det drabbade.
man ser ju bara på nyheterna och i tidningarna hur det drabbar andra stackars själar,
men jag hade aldrig, aldrig på miljonen trott att det skulle bli jag en dag..

det är så förbannat olyckligt allting. 
är det såhär mitt liv ska förbli nu?     tomt . vilset . naket.  fyllt av förvivlan och en massor av varför? varför varför varför!  :'(

jag vill bara vakna upp ur det här helvetet nu, nu nu nu nu nu.
kan jag bara få vakna upp nån gång?! 

varje dag känns som om jag lever i en bubbla, och jag bara väntar på att den här bubblan ska spricka en dag..

och då..

då vaknar jag upp..

..och inser jag att jag bara slumrat till på soffan, i några minuter..allt var bara en enda hemsk mardröm, dethär har aldrig hänt!
 och jag sätter mig upp, går in i köket och där står mamma och lagar middag och pappa sitter vid köksbordet och läser tidningen.. sedan går jag tyst uppför trappen, jag hör att tangenbordet knappar, mitt hjärta slår i hundratio.. sedan ser jag karin sitta där.. och fortfarande undrar jag vart robert är! min älskade robert.
 för jag vill ju bara krama han så hårt.. 

och då.. då händer det ..  jag hör musiken närma sig ute på gatan, ett högt dunka dunka och vibrationerna från baslådan är på högsta volym, jag springer ner för trappen och ser den röda bilen parkera utanför huset, kan det verkligen vara sant !? :O

robeeeeeeeeeeeeeeeeeerts bil! jag springer ut och där ( oh myyy fuckn gud! )      där står han ju! med kepsen på sné som alltid och dendär belåtna blicken när han kliver ur sin bil, sin egna coola röda eclipse.

och jag inser att jag kan röra vid dig igen, krama dig,  pussa på dig, hålla om dig och säga hur mycket jag älskar dig igen. du är verklig.

det visar sig att allt var bara några minuters slumrande på soffan, inget mer än så..
inga fem långa hemska månader,
bara några minuters sömn. (nästan så man vill skratta åt det)
varför skulle det inte bara få kunna vara så enkelt för ovanlighetens skull?
istället för så jävla komplicerat





kan bubblan bara ta och spricka nu!